Förtvivlade kristna - lärdomar från Elia

*Det här inlägget publicerades först på engelska på A Rocha Blog. Originalinlägget går att hitta här *

Är det motsägelsefullt att vara en förtvivlad kristen? Jag har tänkt mycket på den frågan den sista tiden. Det blev påtagligt för mig - inte för första gången, men med en ny iver - efter COP26 i november 2021. Under året hade jag lagt mycket tid på att kampanja för klimaträttvisa och ekonomisk omställning tillsammans med Young Christian Climate Network och många av oss var oerhört besvikna av konferensens resultat; vi kände att det inte levererade vad som behövs för att skydda jorden, människor och levebröd för många av världens mest utsatta samhällen. Jag vet att känslan delades med många andra som har varit engagerade i klimataktivism: efter allt slit vi lagt in var det lätt att undra om allt var bortkastat.

Förtvivlan känns överlag som en alldeles för vanlig del av livet numera, med krig i Ukraina, corona-pandemin fortsätter och vi ser de förödande effekterna av klimatförändringar runt om i världen. När vi möter allt detta - vem känner sig inte överväldigad och förtvivlad?

Jag känner en impuls att gå in i förtvivlan, men - speciellt som en som studerar ekologiskt hopp - så undrar jag också om det finns en annan väg. Vad innebär det att leva väl i dåliga tider? Finns det ett sätt att hålla ihop hopp med förtvivlan?

Jag påminns nu om berättelsen om Elia, vars erfarenhet av djup förtvivlan är beskriven i 1 Kungabrevet 19. "In the face of defeat" (i den engelska översättningen) flyr Elia från Ahab och Jezebel ut i vildmarken, där han lägger sig under ett träd och ber Gud att ta hans liv. "Det är nog", säger han. "Ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder." Det är uppenbart att han är överväldigad och slutkörd. Han tror inte han kan fortsätta, kan inte se någon framtid. Men - kanske till Elias besvikelse - så lämnar inte Gud honom för att dö. Istället skickar Gud en ängel till honom och ängeln ger den kraft och uppmuntran som ger honom styrkan att fortsätta. Trots detta fortsätter vi se Elia kämpa med sina till synes oövervinneliga utmaningar. När ängeln lämnar honom hittar han styrkan att resa fyrtio dagar och fyrtio nätter, innan han till slut vilar i en grotta vid Horeb, där Gud besöker honom. Återigen klagar Elia till Gud: han är helt ensam, de andra profeterna har blivit dödade och han vet inte vad han ska göra. Och återigen visar Gud honom hur han ska gå vidare.

Kanske kan vi som förtvivlar relatera till Elia. När vi är omringade av otroligt lidande, när det känns som att ingenting vi gör gör någon skillnad känns det ibland som att allt som finns kvar är att fly.

Det finns ingen skam i förtvivlan och sorg är inte okristligt. För många av oss är förtvivlan ett resultat av mötet med det djupa lidandet som finns på jorden. Motsatsen skulle vara likgiltighet inför det allvaret. Enligt mig är det mycket farligare, speciellt eftersom likgiltighet är en lyxvara som alla inte har råd med. Det går inte för de människor vars erfarenhet, geografi och identitet gör dem mer sårbara.

Men samtidigt, precis som det finns en fara i likgiltighet är det också en fara att hänga kvar i förtvivlan, för det skapar en form av undvikande. Att vara handlingsförlamad kan vara ett sätt att inte behöva konfrontera de problemen vi möter, till och med när det kommer nära. Denna sorts undvikande riskerarar att bli till acceptans, då vi sörjer situationen i världen och samtidigt förnekar möjligheten till meningsfull förändring.

Det är märkbart, och viktigt tror jag, att Gud inte hanterar Elias förtvivlan genom att tillrättavisa honom eller förminska hans smärta utan istället uppmuntrar honom och hjälper honom att se att allt inte är förlorat. Elia är inte ensam i det här. I djupet av förtvivlan känner han sig helt isolerad men i slutet av kapitel 19 ser vi att Gud lovar honom 7000 israeliter och kallar på Elisha för att hjälpa honom. När vår egen förtvivlan kan få oss att dra oss undan från världen och varandra är det viktig att komma ihåg att söka oss tillbaka varandra, för vi kan göra mycket mer tillsammans än vad vi kan själva. Att vägra handlingsförlamning, till och med när vi lider och komma tillsammans i solidaritet är att öppna upp oss för möjligheten av en bättre värld.

Självklart är det inte lätt. Vi måste ta tiden att lära oss hur vi kan ta hand om oss själva och varandra. Vi måste tillåta oss att sörja och vila så att vi orkar fortsätta. Det finns mycket att göra med att tänka konkret om vilka sorts förändringar vi vill se och hur vi ska nå dem. Men att vägra att ge upp och att tillåta oss att hoppas känns som en bra start.

Liz Marsh
Svensk översättning: Elin Isaksson