Några ord om det tredje kapitlet i första Moseboken. Efter det vi sett i kapitel ett och två blir det intressant att läsa det här kapitlet. Här blir det liksom skarpt läge. Låt oss glömma ormar och fikonlöv ett tag och fokusera på vad det är som händer.

Mönstret från kapitel ett och två upprepar sig. Gud ger människan möjligheter och öppningar, ett slags varsågod! Men precis som tidigare säger Gud också stopp. Människan kan inte bruka, konsumera, använda det skapade utan besinning. Det finns begränsningar. ”Av alla andra träd… men inte av…”

När människorna inte tar hänsyn till och respekterar begränsningarna så brister den sköra skapelsebalansen. Nu bryts det goda förhållandet mellan Gud och människa, mellan människa och människa, och mellan människa och naturen.

”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull. Med möda skall du hämta din näring från den så länge du lever, törne och tistel skall den ge dig. Du skall äta av växterna på marken, du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett. . . ” (1 Mos 3:17-19)

I de tre första kapitlen i Bibeln har livsbetingelserna lagts fram: människan får fantastiska möjligheter, men det finns också begränsningar. Att strunta i de begränsningarna sätter de fastlagda ordningarna ur spel. Men lägg märke till att det aldrig startar i förbud. Det börjar alltid med möjligheterna, med ett varsågod! Först därefter följer inskränkningarna.

Nerskalat till sin innersta kärna blir bibelns ord märkvärdigt moderna. Här sägs det som vi nu smärtsamt börjar inse, det som vi måste inse: jordens resurser är inte oändliga och människans beslut och handlingar är av allra största vikt.

Alldeles i början av Bibeln hittar vi ett inlägg i miljödebatten och ett svar på dagens klimatkris. Här sägs klart och tydligt att det finns en ordning i skapelsen som vi inte kan negligera. Här finns också insikten om att människan befinner i centrum för detta drama. Jordens framtid hänger på människans vilja att besinna sig, vårda det skapade och ödmjuka sig inför skapelsens begränsningar.

Det tre första kapitlen i första Mosebok ger människans förhållande till skapelsen både en andlig och en etisk dimension. Den andliga dimensionen handlar om att känna Gud och bejaka och följa de rättesnören Gud har lagt ner i skapelsen. Det handlar om respekt och ödmjukhet inför Gud. Det etiska dimensionen handlar om huruvida jag är villig att begränsa mig för skapelsens skull, för mina medmänniskors skull och allt annat skapat. Det handlar om respekt och ödmjukhet inför skapelsen.

Karin Olofsdotter, vice ordförande