Det handlar om en ödesgemenskap. Mellan människan och naturen. Så beskriver bibeln det. Människan är inte autonom. Inte självständig, oavhängig, fristående och oberoende av resten av skapelsen. Hon är en integrerad del av den. Det är som trådar i en stor väv. En skör väv, skulle det visa sig.

Inte på toppen av en pyramid, men i mitten av denna väv finner vi människan. I fokalpunkten. Inte för att hon är finast och förnämast, utan för att hon är farligast. Människan och naturen befinner sig från första början i en ödesgemenskap där människans handlingar får de mest ödesdigra effekter på den övriga skapelsen.

Bibeln beskriver det som att när människan inte vill lyssna till Guds bud och göra det rätta, alltså hennes religiösa och etiska ställningstaganden, så får det konsekvenser inte bara för människorna utan också i naturen. Här kommer två exempel:

Hör Herrens ord, Israels folk!
Herren väcker talan mot landets invånare,
ty ingen trofasthet och ingen kärlek
och ingen kunskap om Gud finns i landet.
Förbannelser och lögner och dråp
och stölder och äktenskapsbrott breder ut sig,
blodsdåd följer på blodsdåd.
Därför sörjer landet,
alla som bor där tynar bort,
också markens djur och himlens fåglar,
och fiskarna i havet dör. (Hosea 4:1-3)

--

Mitt folk är dårar,
de vill inte veta av mig.
De är barn utan allt förnuft.
De begriper sig på att göra det onda,
men att göra det rätta förstår de inte.
Jag ser på jorden – den är öde och tom,
på himlen – där finns inget ljus.
Jag ser på bergen – de skälver
och alla höjder skakar.
Jag ser – där finns inte en människa,
alla himlens fåglar har flytt.
Jag ser – det bördiga landet har blivit öken,
alla dess städer ruiner. (Jer 4:22-26)

Omvänt blir det så att när människorna ångrar sig och Gud förlåter och förnyar så påverkar det också skapelsen, både växtlighet, djurvärld och människorna som i exemplet nedan.

Ängslas inte, du åkerjord,
utan jubla och gläd dig:
Herren har gjort stora verk.
Ängslas inte, ni markens djur:
utmarkens beten grönskar på nytt,
träden bär sin frukt,
fikonträdet och vinstocken ger rika skördar.
Och ni som bor på Sion,
jubla och gläds över Herren, er Gud:
han ger er regn i rätt tid,
han låter regnet falla som förr,
både höst och vår. (Joel 2:21-23)

I det gamla Israel väntade man på Guds stora ingripande, när Gud skulle ställa allt tillrätta och döma all ondska. Inte bara människan gladdes i detta, utan hela skapelsen:

Hylla Herren, hela världen,
brist ut i jubel och sång!
Sjung till lyra för Herren,
låt lyrans strängar klinga!
Blås i trumpeter och horn,
hylla konungen, Herren!
Havet skall brusa och allt det rymmer,
världen och alla som bor i den.
Floderna skall klappa händer,
bergen skall jubla tillsammans
inför Herren: se, han kommer
för att råda över jorden,
råda rättvist över världen,
råda med oväld över folken. (Ps 98:4-9)

Ända in i Nya testamentet sträcker sig detta tänkande. Skapelsen beskrivs i Romarbrevet 8:19-22 med ord som har ekon från Gamla testamentet. Samma ödesgemenskap beskrivs. Också här är det människans handlingar som är i fokus:

Ty skapelsen väntar otåligt på att Guds söner skall uppenbaras. Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.

Bibeln har sitt alldeles egna sätt att beskriva det som vi i modern tid kallar det ekologiska samspelet i naturen. Ord och tänkesätt skiljer sig från våra dagars, men insikten om hur allt skapat hänger ihop finns där, liksom förståelsen av att det hänger på människan val och vilja om det ska gå resten av skapelsen väl.

Karin Olofsdotter, vice ordförande