Hållbart Engagemang - Gränser


Skrivet av
God Jord

Hållbart engagemang. Hur hittar man det? Var finns hemligheten till att inte tröttna och ge upp? Hur
behåller man orken och glöden? Jag är absolut inget orakel men jag vill dela några tankar som kanske kan hjälpa dig. Jag har tänkt och funderat och pratat med olika människor och kommit fram till fyra rubriker som jag tror är bra att ha med sig i sitt engagemang. Dessa fyra är kärlek – gränser – delande – och vision. Och just i den ordningen tänker jag skriva om dem. Det finns säkert fler infallsvinklar och du är välkommen att dela med dig av dina bästa tips för att orka.

Vi har sett hur kärlek är en nödvändig kraft för passionen och orken i kampen för Guds skapelse. Men om vi inte är uppmärksamma kan passionen driva oss långt utanför gränsen för vad vi orkar med. Känslorna styr oss och förnuftet får vika tillbaka.

Därför behöver vi gränser som förståndet sätter. Inte sådanan som känslorna sätter, för dem upptäcker vi oftast inte förrän vi passerat dem och använt all vår kraft.

Att sätta gränser är inte att göra mindre, att vara snål med sitt engagemang, att inte bry sig. Att sätta gränser är egentligen att göra mer. Det är att ta hand om sig så att vi håller längre och håller oss starkare.

Ibland framhåller vi Jesus som ett exempel på att ge ut sig själv för andra, att ge av sig själv ända in i döden. Vi tänker att det är något stort att handla så. Och glömmer bort de bibelord som visar på att Jesus drog sig undan för att be och vila. Det här t ex: Så snart han hade gjort det gick han upp på berget för att vara för sig själv och be. Där var han ensam när det blev kväll. Matt 14:23. Det är också Jesus uppmaning till lärjungarna: Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Mark 6:31. Vi behöver lära oss att ta tid för vila och om vi inte fattar det själva så behöver vi lära oss att höra när Jesus säger att nu är det dags.

Det sägs ibland om oss nordbor att vi har ett tungt krav på oss att alltid vara flitiga och arbetsamma. Som att reformatorn Luther sitter på vår axel för att se till att vi inte slappar. (Inom parentes sagt tror jag att det är lite orättvist mot Luther som verkade kunna slappna av och njuta av livet också.) Som att arbete och aktivitet skulle vara det finaste och att vila är lite fult.

Men Bibeln lär oss från det allra första bladet att det måste finnas en balans mellan arbete och vila. Gud skapade på sex dagar, men på sjunde dagen vilade Gud. Den tanken kommer igen i budet om att helga vilodagen (2 Mos 20:9-11) och tanken på ett sabbatsår för jorden (2 Mos 23:10-11). Jag gjorde en lite devis en gång som jag tycker alla borde ha på kylskåpsdörren: Arbete är en dygd, men vilan är gudomlig! Alltså, vi ska inte skämmas för att vi ger oss tid att ladda batterierna. Själva det uttrycket visar förresten på hur viktigt det är, med urladdade batterier händer ingenting och vi kommer ingenvart.

Vi måste lära oss att sätta gränser. Hur gör man det? Jag tycker att jag har fått två redskap. Det ena är Sinnesrobönen. Du känner kanske igen den:

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Det har blivit tolvstegsprogrammets (olika självhjälpsgrupper som utgår från de tolv stegen, t.ex AA) speciella bön och det är den första meningen i en längre klok och vacker bön av Reinhold Niebuhr.

Det här handlar om att hitta det där lugnet, den där stillheten och tryggheten inom dig som kommer av att du vet att du gör det du ska och att det räcker. Det handlar om att inte slösa sin kraft på en masssa onödigheter, utan att lära sig prioritera bland allt som måste göras. Det handlar om att inte gömma sig bakom en massa till synes viktiga saker men att våga ta tag i det verkligt viktiga.

En del aktivister tycker att den här bönen blir alltför passiviserande, att den uppmanar att ge upp inför det som tycks övermäktigt. Att vi bara blir sittande och låter alla hemskheter ha sin gång. Jag tror inte att den är menad så, och den har inte fungerat så i mitt liv i alla fall. Jag tycker att den är mer som en hushållningsbön, en som hjälper mig att fokusera och hushålla med mina krafter. Faktiskt den bästa livskompassen.

Den andra hjälpen har jag fått genom en bok av den amerikanske terapeuten Howard Clinebell där han skriver om Wellbeing – den sjufaldiga vägen till hälsa och välmående. Han menar att våra liv måste vara en balans mellan följande sju områden: kropp, själ, ande, arbete, kärlek (nära relationer), omvärld (engagemang för andra) och lek & humor. Jag måste säga att det var det där med lek och humor som jag absolut föll för. Seriously, lek och humor är lika viktigt som det andra. Men mer om det i nästa inlägg.

När jag ger kurser om detta brukar jag brukar jag be deltagarna att rita en blomma med sju blomblad som representerar de här sju områdena och att ge det blombladet storlek efter hur mycket tid/kraft vi ger det i vårt liv. Det blir de mest lustiga blomformationer och jag har ännu inte sett någon som är jämn och fin. Prova och se. Det kan ge dig en fingervisning om vad i ditt liv du behöver stärka eller dra ner på för att få balans. Och därmed sinnsero och ork.

Balans är ett viktigt ord. Balans mellan att ge ut och ta emot. Andas in och andas ut. Om vi bara ger ut och ger ut kör vi snart slut på oss själva. Vi måste ge oss tid att ta emot (av naturen, andra, Gud) hämta kraft, fylla på. Vi behöver stilla oss ibland så att vi finner den där skärningspunkten mellan nuet och det eviga. Koppla upp oss mot den strakaste kraften i uniersum, Guds kärlek.

Det är precis som det står i Jesajaboken 40:29-31 Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män (och kvinnor och äldre) kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.

Karin Olofsdotter, vice-ordförande