Hållbart engagemang. Hur hittar man det? Var finns hemligheten till att inte tröttna och ge upp? Hur behåller man orken och glöden? Jag är absolut inget orakel men jag vill dela några tankar som kanske kan hjälpa dig. Jag har tänkt och funderat och pratat med olika människor och kommit fram till fyra rubriker som jag tror är bra att ha med sig i sitt engagemang. Dessa fyra är kärlek – gränser – delande – och vision. Och just i den ordningen tänker jag skriva om dem. Det finns säkert fler infallsvinklar och du är välkommen att dela med dig av dina bästa tips för att orka.

Jag börjar med kärlek för jag tror att det måste börja just där. Alldeles nödvändigt tror jag faktiskt att det är. Kärlek är passion och vilja och drivkraft. Kärlek är vackert och starkt. Om kärleken står det i Höga Visan 8:6-7 Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den.

Detta handlar inte bara om den romantiska kärleken utan all kärlek, all god passion, tänker jag. Utan denna emotionella bindning till Guds skapelse blir kampen för att rädda den bara grundad i ett intellektuellt försanthållande, i en förståelse av vad som håller på att hända och vad som måste göras. Det blir något som stannar i vårt huvud, något som inte rör vårt hjärta.

Och hjärtat måste röras för det är där den verkliga kraften finns. Vi är beredda att göra allt för den vi älskar. Kanske för mycket ibland, men dit kommer vi i nästa artikel. Nu räcker det med att säga att kärleken matar oss med kraft för varje dag och den kan driva oss till storverk ibland. Vi vill därför att vi älskar, vi gör därför att vi älskar, vi vägrar ge upp därför att vi älskar. Stark som döden är kärleken.

Jag brukar tala om tre K i kampen för skapelsen. Jag tänker att det hela börjar med Kännedom, och ur Kännedomen föds Kärlek och ur Kärleken föds Kampen. Det är svårt att ha en stark känsla för någon man inte känner, det är svårt att kunna älska den. Den blir mer av den andre än ett du, ett vi. Så är det med naturen också. Ju mer vi lär känna de olika arterna, blåsippor, blåmesar, blåvalar t ex, ju mer vi lär känna igen dem och vet hur de lever och vad de behöver, ju mer öppnar sig vårt hjärta för dem och vi knyter an.

Detta fungerar inte när fisk är ett paket i frysdisken och sommaräng namnet på ett tvättmedel, vi knyter inte an på avstånd. Vi hittar bara kärleken när vi lär känna naturen. Naturen blir något mer än vad den kan ge oss i form av produkter eller som kuliss till olika häftiga friluftsaktiviteter.

Därför tycker jag att det är så fint att vi i God Jord har fått kontakt med vår systerorganisation A Rocha. I A Rocha finns en stor kännedom om naturen (kanske framför allt fåglar) och det har fött en kärlek och ett djupt miljöengagemang. Här kan du läsa mer https://arochasvanner.se/om-oss.

Den här kärleken gör att klimatkampen blir något mer än en rörelse på modet, något mer än ett tillfälligt engagemang i mitt liv, något annat än en fritidsaktivitet.

I kärleken finns en förundran. Vad du är skön min älskade, vad du är skön, utbrister mannen i Höga visan 1:15 och kan liksom inte hitta ord nog för att beskriva sin kärlek. Denna förundran finner vi också i Psalm 104 där författaren utbrister Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du skapat, när han beskriver allt fantastiskt han ser i skapelsen

I den bön jag ber varje morgon finns en rad som alltid får mig att haja till och le stort. Öppna mig för skapelsens skönhet, står det. Ping! Skapelsen!! Ja, det är klart! Tack för påminnelsen, Gud. Och så lyfter jag blicken och låter den vila på skånska slätten (nyss) eller tallar och björkar (nu). Och jag tänker att det är så vackert, så vackert och att jag är välsignad som får se detta och vandra i det och röra vid det. Det är gratis och det är nåd.

Nu är det ju så med all kärlek att den måste vördas och vårdas. Det är inget att ta för givet. Kärlek behöver tid och närhet, lyssnande och engagemang. Kärleken till naturen också. Ju mer vi lär känna den, dess mer växer kärleken till den. Därför måste vi ut och hälsa på ekar och ekorrar och ekoxar t ex. Bara titta på dem i förundrar, kolla av hur de mår, hänga lite med dem, låta deras bara-vara inspirera oss. Ungefär som när Jesus ber oss att studera fåglarna och blommorna för att lära oss att släppa bekymren och finna ro.

Herrens kärlek fyller hela jorden, står det i Psalm 33:5 och det är Gud skaparen av allt som åsyftas visar det sig i de kommande verserna. Det är i den kärleken vi får docka in när vår egen mattas av och fransas i kanterna. Guds kärlek är den starkaste kraften i hela universum, alldeles som det står beskrivet i Rom 8:38,39.

Allt har sin början i kärlek. Vårt engagemang också. I den livgivande, trotsiga, hoppfulla och underbara kärleken.

Så mitt råd till dig är att alltid vårda din kärlek till skapelsen i förundran och tacksamhet och närhet.

Och till sist en bön från 2 Tess 3:5 Må Herren leda er fram till Guds kärlek och Kristi uthållighet

Karin Olofsdotter, vice ordförande