Varför väljer vi mellan helande för sjuka och omsorg om miljön?

Vi kristna erkänner Gud som jordens skapare. I 1 Moseboken 1:28 ger Gud människan meningen med vår existens, att vara fruktsamma och föröka oss, men också att härska över djuren och vara förmyndare för jorden som Han har givit oss. Gud är generös och i naturen god, och Gud har skapat oss fria och ansvarstagande. Så vad betyder detta? Hur ska vi människor verka som förmyndare över jorden?

En analogi som för mig har blivit en symbol för avsaknaden av förmyndarskap är berövandet av blåvalspopulationen. Blåvalen är det största djuret i Guds skapelse som människan har identifierat, till och med större än den största dinosaurien. Även om blåvalar är störst så är de väldigt skygga och när de ser människor så dyker de till djupt vatten. En annan sak är att vi inte vet var de föder sina ungar eller särskilt mycket om dem.

Vid 1900-talets början fanns det cirka 400 000 blåvalar i havet. Idag finns det endast cirka 10 000 valar kvar på grund av valjakt. Visst är det sant att det alltid har funnits en utrotningsgrad av arter på jorden, men idag så utrotas arter 1000 gånger snabbare än före människans globala påverkan på jorden. I den frihet som Gud har gett oss är detta möjligt, men det är inte ansvarstagande. Kan detta vara exempel på att vi som mänsklighet glider iväg från vårt ursprungliga syfte?

Av vad jag har sett i kyrkan finns det två olika läger. Ett läger fokuserar på allt andligt och karismatiskt, på att be för sjuka och sprida evangelium. Det andra lägret omvandlar sin tro till politisk aktion för att förändra samhället och vara en del av den typen av samhällslösningar. Kyrkan behöver inte mer av något av dessa läger på bekostnad av det andra. Vi behöver mer av båda. De är inte motsatser eller motsägelser, utan skapar variation, rikedom och mångfald i kyrkan.

Detta är ett kollektivt problem som också kräver en kollektiv lösning. För individen är frälsning för själen och att bli född på nytt det viktigaste som kan hända. För jorden är våra vanor och beteenden som kollektiv viktiga. Dessa saker behöver inte vara motsägelser.

Vårt mål som kyrka kan vara att rädda själar för evigheten, men samtidigt jobba på våra vanor och beteenden inom den karismatiska rörelsen. Naturliga lagar gäller fortfarande efter att en person har blivit född på nytt. Exempelvis så behöver en person äta rätt och träna för att ta hand om sin kropp, för att ha en god hälsa och för att kroppen ska fungera optimalt. Detta gäller även efter att en person har blivit född på nytt. Jorden behöver våra förändrade beteenden efter, likväl som före vi blivit frälsta.

Ett problem som återkommit genom historien, även i den tidiga kyrkan, är att människor överbetonar det andliga och förnekar det naturliga. Vi är ande, kropp och själ och för att leva fullt ut behöver vi leva ut alla tre aspekterna och inte förneka någon av dem. Hur vi ser på vår treenighet kommer spegla hur vi agerar i våra liv. Om vi tänker att anden är den viktigaste delen av oss, kommer vi att förneka vår kropp och det naturliga. Vi behöver se naturliga saker som viktiga för att ändra våra beteenden. Vad skulle hända om kyrkan skulle vara ledaren för hållbar utveckling? Skulle det vittna om Gud och dra människor tillbaka till sitt ursprungliga syfte och identitet?

Gud är hel och representerar livets helhet, för Han är Skaparen av livet självt. Gud är också den perfekta treenigheten; Fadern, Sonen och den Helige Anden. Hur skulle det se ut om Han förnekade en av delarna i treenigheten? Vilken oumbärlig tanke! Kan vi då förneka vår kropp och naturen och bara fokusera på andliga skeenden? Eller har Gud skapat oss för att vara förmyndare för både naturliga och andliga processer under vår tid här på jorden?

Vincent Mossberg