När media rapporterar om klimatkrisen handlar resonemanget i princip alltid om att vi släpper ut för mycket växthusgaser i atmosfären. Jag anser att den problembeskrivningen är för ensidig och att den bygger på ett grovt förenklat resonemang. För de höga halterna av koldioxid i atmosfären är ju inte själva problemet, utan snarare en konsekvens av ett annat, mer omfattande problem. Nämligen att vi har byggt en kultur, där vi människor tagit oss rätten att utnyttja och exploatera skapelsen, våra medmänniskor och till och med oss själva för den finansiella vinningens skull. Genom att satsa allt vårt fokus enbart på hur vi kan minska utsläppen, riskerar vi därmed att missa hela den grundläggande problematiken.

Klimatkrisen är inte den enda krisen

Klimatkrisen är ju faktiskt bara en av flera konsekvenser som sprungit ur ett samhällssystem som vi byggt utifrån helt orealistiska målsättningar- dvs idén om evig finansiell tillväxt. Andra exempel på miljömässiga kriser är t ex massförlust av biologisk mångfald, övergödda vattendrag och krympande matjordar. Men vi har ju också de hälsomässiga kriserna med välfärdssjukdomar, utmattning och övrig psykisk ohälsa. Och de sociala kriserna då- som ojämlikhet, våld, fattigdom och ensamhet. Och för att kunna komma tillrätta med den typen av problem räcker det såklart inte med att byta ut bränslena i våra motorer. Nä, för att på allvar kunna komma till rätta med dessa problem behöver vi bygga en ny hållbar kultur, där vi ger fred med varandra och fred med jorden. Och vi behöver byta ut de ekonomiska spelregler som är helt beroende av vår ständiga överkonsumtion.

Från nedbrytande till livgivande ekonomi

Visste du att begreppet ”ekonomi” egentligen betyder att ”hushålla med begränsade resurser”? Det är ju tyvärr raka motsatsen mot dagens ekonomiska system, där det vi kallar produktion av varor och tjänster egentligen handlar om konsumtion av levande ekosystem. Vår industriella ekonomi bygger ju på en linjär process- där vi tar levande resurser för att skapa varor och tjänster och i slutändan får en hög med pengar och en hög med avfall. Detta är alltså ett i allra högsta grad degenerativt (nedbrytande) system.
Frågan är om det skulle kunna gå att vända på det scenariot? Skulle man kunna bygga en kultur där målet för samhället är att stärka levande resurser? Alltså att bygga ett regenerativt (livgivande) ekonomiskt system, där målet är starkare matjordar, lyckligare människor, friskare djur, fördjupad tillit och ökad motståndskraft i våra samhällen. Det om något vore väl ett bra mål för ekonomin? Det allra mest ekonomiska vore det ju tveklöst. För vad vore ett bättre sätt att hushålla med resurser än att få dem att växa?

Förändringen behöver starta lokalt

Men är det då inte lite väl naivt att tro att vi skulle kunna ändra målen för vårt så otroligt komplexa ekonomiska system? Jo, det är klart. Att på en politisk nivå styra om den här skutan verkar ju onekligen väldigt svårt. Lokalt och småskaligt finns det dock ganska stora möjligheter att börja bygga något helt nytt, som sedan långsamt kan få växa fram och förändra systemet underifrån. Genom att organisera oss och börjar bygga nya lokala ekonomier, sociala företag och demokratiska sparandeformer kan vi testa nya typer av målsättningar för våra verksamheter. Byakademin EF (som jag är medlem i) är ett exempel på ett sådant företag, där vi har satt som vårt huvudmål att fördjupa tilliten mellan oss medlemmar.

Hur tror du att en regenerativ/livgivande ekonomi skulle kunna se ut? Är vi som kyrka en del av det nedbrytande ekonomiska systemet, eller kan vi erbjuda livgivande alternativ?

Maria Engelbrektsson