Visionen: förundran

De här tre sakerna behövs för en hållbar värld! Den som har läst God Jords vision hittar tre ord vi betonar lite extra. Värdeord, eller principer, som vi tror är nycklar för att kyrkan ska komma närmare den vision Jesus hade för kyrkan, där vi visar en hållbar och rättvis väg för hela samhället.

Förundran kan måhända ses som ett lite otippat bidrag i den här trion av ord vi betonar. Men det ordet berör något så centralt. I mina studier (utvecklingsstudier, hållbar utveckling, miljökommunikation) har vi pratat väldigt mycket om hur människor relaterar till naturen. Enkelt sammanfattat kan man se det som en linje; i ena hörnet är människan det enda med något egenvärde, och i andra änden är allt värt lika mycket. Allt liv är ett och samma. Jacob Schönning berör sådana tankar i hans läsvärda serie om Francis Schaeffers bok ”Pollution and the Death of Man” HÄR. Antingen ser vi på naturen som själlösa och ’värdelösa’ ting helt särskilda från oss, eller så ser vi allt som en livets väv där vi varken är mer eller mindre betydelsefulla än något annat. Jag tror att svaret finns någonstans mittemellan.

Vi är alla del av Guds skapelse, ett avancerat system som vi fortfarande förstår väldigt lite om, och där det ofta är svårt att dra de klara linjerna mellan olika saker vi gärna vill. Är luften i mina lungor tillhörande mig eller del av något externt? Samtidigt undervisar Bibeln tydligt om att det finns en ordning, vi ser det redan i Bibelns första kapitel. Han såg att människan var ”mycket god” och vi är de enda varelserna explicit skapade till Guds avbild/in the image of God. Vid flera andra tillfällen blir det tydligt att människan har en särställning, ”ni är mer värda än aldrig så många sparvar”. Men innebär det att sparvar är utan egenvärde? Jag har svårt att se det. Gud skapar allting i begynnelsen och han ser att det är gott, långt innan människan finns till (1 Mos 1). Dessutom undervisar Bibeln tydligt om att ”Jorden är herrens, med allt den rymmer” (ps 24). Vi är satta att förvalta, inte äga. Det kan dessutom vara ödmjukande att betänka vårt släktskap med den övriga skapelsen, vi är ju till och med så lika grisar att vi kan dela vissa organ med dessa djur! Vi är gjorda av samma material och får liv av samma Gud. Att vi är satta att råda över något så storslaget borde göra oss oerhört ödmjuka, och som vi behandlar skapelsen idag, något skamsna.

Många har hört den slitna klyschan ”det är hur vi ser problemet som är problemet”, och det finns en sanning här. Om vi har rätt bild av något, om vi ser sanningen om något, så har vi större chans att också hamna rätt i hur vi relaterar till samma sak. Jag rekommenderar alla att bara ta sig ut i Guds natur och betänka att allt är skapat ur hans hand. Begrunda att Gud skapade allt detta och be att få hans hjärta hjärta för skapelsen, som Jaqueline fick. Om vi gör vårt yttersta för att se på Guds skapelse med hans ögon, i vördnad, beundran och förundran så kommer vi automatiskt att förhålla oss annorlunda till vår omvärld. Inte ta så lätt på att spränga/gräva upp hela områden för att vi vill ha en viss ädelsten eller för att få fram giftig olja som vi sedan bränner upp. Vi skulle tänka en gång till innan vi bottentrålar sönder havsbotten med all dess magnifika korall och bokstavligt tömmer haven på Guds fiskar. Jag säger inte att Gud förbjuder oss att äta fisk eller kött i rimlig mängd, men jag tror vi har hamnat fel när vi simmar runt bland regnbågsskimrande havsvarelser och mest ser dollartecken. Eller när vi går genom en skog och enbart ser ”naturresurser”.

Låt oss hitta ett nytt sätt att relatera till naturen. Låt oss ödmjukas, glädjas och förundras över Guds skapelse, och bli en rörelse känd för att förkroppsliga Guds kärlek för hela sin skapelse. Tillsammans kan vi skapa en godare jord!