Föreställ dig att Sveriges ekonomi krymper med nästan 11 % om året efter 2020. I 30 år. Det kan nämligen vara nödvändigt. Men låt oss ta det från början.

Länge har BNP-tillväxt betraktats som ett av de viktigaste långsiktiga målen för ett lands politiker. Så även i Sverige. Det är inte helt konstigt, eftersom det har vissa starka samband med människors levnadsstandard. Människor tenderar dock att överfokusera på det man enkelt kan kvantifiera, vilket har gett inkomstutveckling en stark fördel gentemot miljö- och hållbarhetsaspekter, som oftast inte gått att mäta riktigt lika exakt.

Dessutom finns det starka egoistiska särintressen inblandade. Rika tjänar på att BNP-tillväxt bevakas och strävas efter på bekostnad av hållbarhet över tid. Så frågan är, går det alls att kombinera fortsatt BNP-tillväxt med ekologisk hållbarhet, med avseende på växthusgasutsläpp? Är ”grön tillväxt” möjlig för ett rikt land? Eller för världen?

Klimatforskarna har nu god kunskap om maximala nivåer på växthusgasutsläpp för att hålla uppvärmningen av jordens klimat under 2-, eller helst 1,5- grader. Man skulle kunna kalla det världens "klimatbudget" om vi pratar ekonomiskt språk. Mot den bakgrunden vet vi att rika länder som Sverige med utsläpp per capita långt över en hållbar snittnivå måste börja minska sina utsläpp snarast möjligt, och det i en rasande snabb takt. Man har dessutom nyligen kommit till insikt om att Sveriges utsläppstal rimligen bör beräknas utifrån svenskars konsumtion istället för utifrån svensk produktion, eftersom siffrorna annars dåligt speglar effekterna av svenskars livsstil. Utifrån de siffrorna ser vi inga tecken på att landets utsläpp har gått ned under de senaste decennierna, när ekonomin samtidigt växt. Mönstret i Sverige är detsamma som i resten av världen; BNP-tillväxt har ett robust samband med ökade eller bibehållna utsläpp (Naturvårdverket, 2017; Laegreid, 2017).

Men hur blev det med tekniken då? Nya uppfinningar skulle ju tas fram som lät oss fortsätta öka vår bekvämlighet och samtidigt minskade utsläppen? Eller de kanske kommer i framtiden? Faktum är att nya uppfinningar tas fram hela tiden. Det går faktiskt att beräkna hur omfattande tekniksprång vi behöver för att klara en sådan grej. Man räknar helt enkelt på de relevanta storheterna, ekonomins storlek och utsläpp. Alltså på hur koldioxideffektiv (= mängd växthusgasutsläpp/PPP-justerad dollar i ekonomin) den globala ekonomin skulle behöva bli för att undvika alltför stor klimatkatastrof (att hålla sig under 2 grader).

Revisionsbyrån PWC har beräknat att växthusgasutsläppen per dollar i den globala ekonomin måste effektiviseras ned med minst 6,2 % årligen fram till 2050 med en befolkning på 9 miljarder människor om alla dessa ska få nå upp till dagens västerländska livsstil. Det scenariot utgår ifrån att redan rika länder håller sig kvar på dagens livsstil, och inte fortsätter att öka sina inkomster. Siffran måste alltså justeras upp om länder som Sverige vill bli ännu rikare. Som jämförelse var effektiviseringstakten mellan 1980 och 2008 0,7 % årligen, och år 2013 1,2 % (Hoffman, 2015). De enda perioderna världen närmat sig 6,2 % har varit under recessioner. Dessa siffror är dock lite gamla nu. Sedan de publicerades har utsläppen fortsatt att öka.

Mina klasskompisar (Haris Hadzovic, Julia Jamison, Theodor Vareman) och jag bestämde oss därför för att ta fram nya scenarier utifrån mer uppdaterade siffror till en uppgift i grundkursen i makroekonomi i hösten 2018. Vi ville veta vilka ramar klimathotet sätter för ekonomins utveckling i ett rikt land som Sverige, och ett fattigt land som Mali. I arbetet mejslade vi fram två scenarier. Ett “business as usual”-scenario, där vi frågade oss hur snabbt ekonomin då måste klimateffektiviseras. Och så ett anpassningsscenario, där vi skissade på hur snabbt ekonomin bör krympa, givet att den tekniska utvecklingen fortsätter i samma takt som tidigare.

Vi blev rätt chockade av resultatet. En del av förvåningen hade visserligen att göra med en felräkning som ledde till ännu värre siffror, men det korrekta resultatet är flagrant nog. Uppsatsen i sin helhet kan du läsa HÄR. Anpassningsscenariot (som vi kallade scenario 2) ledde fram till siffran i inledningen, nästan 11 % nedväxt om året. Den utgår visserligen ifrån att effektiviseringstakten inte ökar. Det kan givetvis diskuteras vilken extra potential det finns där om världens länder gör mer kloka prioriteringar. Men den säger ändå något om riktningen framåt.

Med andra ord: det är dags att skifta fokus framöver. Grön tillväxt är ett förrädiskt mål globalt och i synnerhet för Sverige. För att fattiga människor ska få det bättre måste vi göra oss beredda att offra bekvämlighet. Jesus visar oss en bättre väg: ett liv i enkelhet, tacksamhet och förnöjsamhet.

Referenslista:

• Laegreid, Ole Martin, 2017. "Ekonomisk tillväxt leder inte till minskade utsläpp".
• Naturvårdsverket, 2017. "Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser i Sverige och andra länder".
• Hoffman, Ulrich, 2015. “Can Green Growth Really Work and what are the True (Socio-) Economics of Climate Change?”