Var det ett misstag när Gud skapade människan? Kan det inte ibland kännas så?

Vi som brinner för miljöfrågor pratar mycket om att minska vår konsumtion, ändra vår kost, resa på annorlunda sätt eller sluta resa överhuvudtaget, allt för att minska vårt ekologiska fotavtryck. För mig kan det då kännas som att jag faller in i att göra mig själv mindre. Ibland sägs det att det bästa man kan göra för miljön är att få färre barn. Alltså färre människor - färre som jag. Jag kan känna mig som en ekologisk börda, att jag måste kompensera för att jag lever genom att ta så lite plats som möjligt, att konsumera mindre, att skänka pengar, att göra bra saker. I ett sekulärt samhälle där våra liv inte verkar ha någon egentlig mening och vårt ursprung är en godtycklig slump tror jag det är lätt att falla in i förtvivlan, skuldkänslor och ångest. Därför är det så viktigt att vi inte tappar bort Gud mitt i allt.

För Gud tänker inte så om människor. Gud älskar människor, och Gud älskar mig. Jag tror på en Gud som har en tanke med varje enskild människa och som älskar varje enskild människa. Och om det är Gud som har skapat mig är det inte rätt av mig att vilja göra mig själv mindre. Jag tänker på liknelsen som Jesus har om de tre olika tjänare som fick olika mycket av sin mästare. En av dem grävde ner sitt mynt istället för att investera det som de andra två. När mästaren kom tillbaka så var han missnöjd med den som inte använt det som han hade fått. Jag tänker att jag ofta gör som den tjänaren, jag försöker se till att jag inte slösar något och på så sätt inte tjänar något. (Detta går att läsa om i Matt 25:14-27) Om Gud inte ville att människor skulle finnas så skulle vi inte ha gjort det, så det är väl bäst att göra något av det liv som jag fått som gåva. Vi får inte bli så fast i att försöka vara så oskadliga som möjligt så vi glömmer att faktiskt göra bra.

Med detta sagt tycker jag att vi behöver ställa om vårt samhälle genom en gräsrotsrörelse där individuella val spelar roll. Men att försöka förändra sin livsstil och sina vanor handlar inte om att göra sig mindre och utplåna sig själv. Det är en fråga om fördelning, att offra lite av allt som vi har för att människor och djur som redan drabbats av klimatkatastrofer och -förändringar och framtida generationer ska kunna få det bättre. För Gud älskar hela sin skapelse, människor och djur. Ett liv där vi hela tiden tar bort och minskar på saker utan att lägga till något blir självklart ett mindre liv. Jag tror att engagemang som kommer från en kärlek till Gud och till skapelsen kommer att ge mer i livet än det som vi eventuellt tar bort. Mer frid, mer kärlek, mer glädje och mer hopp.

Dina händer har gjort mig och format mig,
ge mig förstånd att lära dina bud.
Låt din kärlek bli min tröst,
så som du har lovat din tjänare. (Ps 119:73, 76)

Det är inte bara vi i kyrkan som behöver miljörörelsen, miljörörelsen behöver Gud. Inte bara för att vi kan hoppas på Gud, på någon som har större makt än oss och som vi kan be till, men också för att slå hål på tankefelet att vi människor (och kanske speciellt människor i rikare delar av världen) är någon sorts negativ kraft för resten av jorden. Gud älskar ju oss och varje människa är efterlängtad och viktig. Inte en ekologisk börda.

Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. (1 Mos 1:31a)