Livsviktigt att ha och livsfarligt att tappa


Skrivet av
God Jord

Förundran.

Jag tror att det är ett ord som inte används så mycket i Sverige idag. Det kanske inte heller upplevs så mycket. Inte medvetet i alla fall. Men det är ett jätteviktigt ord. Jätteviktigt för vår överlevnad faktiskt.

Vi måste nog börja med att titta på själva ordet. Vad betyder det egentligen? Förundran. Om man letar synonymer hittar man häpnad, förvåning, överraskning. Det finns ett mått av aha-upplevelse i detta. Det finns också ett stråk av det oförklarliga och mystiska. Och i själva ordet förundran ryms också ödmjukhet. Och det är också viktigt. Vi återkommer till det.

Vi använder inte ordet så mycket. Vi är kanske inte så medvetna om vår förundran, men det finns ändå tillfällen när vi förundras. Som när vi ser in i ögonen på ett nyfött barn, eller ser ut över fjällvidderna, när vi upplever ett fantastiskt norrsken eller hittar en backe full med blåsippor om våren. Till exempel.
Då är det som om vi måste hämta andan, ruska på huvudet, försöka ta in detta avbrott från det utstakade och vardagligt gråa, detta underverk som kommit i vår väg. Vi känner oss ganska små i universum, ödmjuka inför livets storhet. Förundrade, helt enkelt.

Det är ungefär som när psalmförfattaren i Bibeln utbrister När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? Du gjorde honom nästan till en gud, med ära och härlighet krönte du honom (Ps 8:4-6). Det är en förundran inför den väldiga himlen och inför alla de milliontals stjärnor som blinkar och lyser och en stark känsla av litenhet och ödmjukhet.

Och ännu mer när psalmförfattaren tänker på människans plats i det hela. Att i detta stora, förunderliga har Gud satt människan och nästan som en gud har hon blivit. Wow! Och vilket uppdrag hon har fått! Wow igen! Att härska. Och det betyder att hjälpa till med hela Guds verk, allt som lever på jorden, inte ta kommandot. Det går inte att förhäva sig i detta, tro att man har vilka rättigheter som helst, för i psalmens slutrad görs det oändligt klart vem det är som är den verklige härskaren över allt detta. Gud!

Motsatser är betydelsefulla för att ringa in ett ords vikt. Motsatsen till förundran är likgiltighet. Kanske finns där också lite överlägsenhet och självtillräcklighet. En slutenhet inför det större. Nu kan vi börja ana varför förundran är så livsviktigt.

I vår tid har förundran försvunnit och vi har blivit likgiltiga inför små och stora mirakler runt omkring oss. Likgiltiga inför jordens skönhet och andras behov. Likgiltiga och säkert för stolta för att inse vårt beroende av allt annat i skapelsen och vårt ansvar för jordens framtid. I vår egoism tänker vi inte längre än till vår egen bekvämlighet. Och vi har liksom stängt våra sinnen inför det förunderliga i tillvaron.

Det är som sagt livsfarligt att tappa bort förundran. För i förundran föds ödmjukhet och kärlek och omsorg. Och en öppenhet mot Det Större. Mot Gud! Och det är livsviktigt för en God Jord och för jordens överlevnad.

PS: Om man vill leka lite med ord kan man säga att JASSÅ är motsatsen till förundrans JAAA! SÅÅÅ (underbart)! Eller att lack of WOW brings WOE.

Karin Olofsdotter