Vi är olika


Skrivet av
David Gunnevik

Där ute är himlen svagt gråfärgad. Ena stunden är det uppehåll, strax därefter slår regnet mot balkongens fönster där jag sitter, sedan uppehåll igen, följt av en regnskur. Vinden blåser kraftigt i dungen av lövträd som växer där utanför. Balkongen i mina föräldrars lägenhet ligger på femte våningen och är nästan i höjd med trädkronorna. Knappt några av träden har tappat sina löv än och nästan inga av höstfärgerna syns bland löven. Dessa träd klarade sig tydligen lindrigare undan sommarens hetta än i andra områden.

När jag sommarjobbade som vaktmästare på västkusten i somras fick jag varje morgon sopa bort fallna löv, som om det vore oktober fast trettio grader varmt. Men dessa träd utanför mina föräldrars balkongfönster klarade sig alltså klart bättre: björkar, rönn, någon ek, lönn och ask. Tror det är dessa trädsorter i alla fall. Växter och dess namn är nog inte mitt starkaste område. Snarare finns det en enorm utvecklingspotential där för mig. Men det är mindre viktigt. Oavsett så har alla träden gröna blad, en stam och rötter. Alla står de där bredvid varandra, alla behöver de vatten och solljus. Så olika och lika varandra allihopa.

För det är min övertygelse att du och jag och alla andra också är ”så olika och lika varandra allihopa”. Vi är inte kopior av varandra, för vilken hemsk tanke det hade varit med en sådan värld. Men lika mycket som vi behöver förstå varandras olikheter, så måste vi förstå det som förenar oss alla. Jag anser inte att det är antingen eller i vår värld: antingen att vi alla är exakt likadana, eller så pass annorlunda varandra att vi skulle vara bortom räddning till gemenskap – vi är olika och just därför behöver vi varandra. Här är min tanke:

Tänk på något världskänt musikstycke, med en orkester på uppåt hundra personer eller ännu fler, med flera olika instrumentet, flera olika stämmor, och i noterna en otalig mängd toner. Eller så tänker du på en av dina favoritlåtar, en av de där låtarna som påverkar dig, som gör att du bara vill blunda och njuta av livet.

Och nu: föreställ dig i ditt inre att vi var och en är som en ton i det där musikstycket, den där låten. Vi har då inte samma toner, en sådan låt hade inte åstadkommit någon större glädje. Hade alla toner varit likadana hade det inte blivit den där favoritlåten du tänkte på. Men varje ton för sig själv funkar inte heller. För mig som växte upp med att spela saxofon i orkester så skulle jag aldrig, när jag satt där och spelade, tänkt att någon viss ton var viktigare än någon annan. Och om du lyssnade på det där imponerande musikstycket eller den där favoritlåten du har, men bara hörde en enda ton, hur mycket skulle du då bli berörd och fångad av den där låten.

Men läggs varje ton samman till ett gemensamt stycke, en låt, så blir det något underbart, och då blir också varje ton underbar att lyssna till.

För vi är olika, och just därför behöver vi varandra. För då kan vi tillsammans åstadkomma något fantastiskt. Då kan du och jag och främlingen du ännu inte träffat åstadkomma något fantastiskt.

David Gunnevik

David Gunnevik

Läser Ämneslärarprogrammet i historia och svenska. Älskar att sitta utomhus en solig dag med kaffe, bok, musik i hörlurarna och blicka ut över Guds underbart fantastiska skapelse. LJUVLIGT.

Läs mer