Sant rådande ger ett påtagligt helande (Schaeffer 4/5)


Skrivet av
Jacob Schönning

Tidigare inlägg har handlat om panteism, sann och falsk kristendom(länk) samt Guds förbund med skapelsen(länk). Nu kommer vi in på vad det är att råda.

Aammiq-before-naylor
Bilden ovan visar Aammiqs våtmarker i Libanon kring 1996, plundrade och förstörda av krig och konflikt

Paulus skriver i Rom 8:19-22 om att hela skapelsen ska återupprättas fullständigt, befrias från sitt slaveri, vid Jesu återkomst. Alltså inte bara människan, också naturen. På den grunden bör den bibeltroende kristne vara den som med Guds hjälp och i kraft av helig Ande behandlar naturen nu på ett sätt som pekar mot hur det då kommer bli. Som kristna är vi kallade av Gud individuellt och som kyrka att redan nu åstadkomma helande av brustna relationer. Och sedan syndafallet är alla sorters relationer brustna:

Människa- Gud
Människa-Sig själv
Man- Kvinna
Människor-Människor(folkgrupper)
Människa- Naturen
Naturen-Sig själv

Utifrån Kristi försoningsverk ska vi bringa påtagligt helande i alla dessa relationer. Påtagligt, alltså inte perfekt men ändå synligt och verkligt. Här och nu. Då syns det att kristen tro är mer än ”pie in the sky when you die”.

Så vad innebär det för helandet människa-natur att människan ska råda över naturen (1 Mos 1:28, SvFB)? Eller härska som det står i vissa översättningar (Bibel 2000)?! Det där har jag länge skruvat mig inför.

Jo, eftersom bara Gud är den enväldige Herren så råder vi över det som tillhör HONOM. Det är inte vårt i grund och botten. Vi ska alltså behandla naturen som något vi fått låna. Bevaka i förtroende. Dock med en rätt att efter eget beslut härska riktigt. Vi ska ära vad Gud har gjort, så långt det bara är möjligt utan att offra människan.

Rådande är alltså inte det vi trott att det varit. Vi satte ensidigt människan i alltings mitt och utnyttjade saker som om de var utan eget värde. Istället innebär ett riktigt rådande att behandla ting som att de har ett värde i sig själva. Att förvalta utan att vara destruktiv.

Vi kan exempelvis hugga ned träd för att bygga bostäder av dem, men inte bara för nöjes skull. Inte heller kan vi avbarka träden, trampa på myror eller dra mossen av stenar bara för att vi känner för det, eller meja ned träd vid ett bygge för att spara tid och pengar. Och djuren existerar inte bara för att slaktas, men de får ätas om det är nödvändigt.

När vi så omsätter tron i handling så får vi se påtagligt helande. En av de första frukterna är en ny känsla för skönhet. Som skapade till Guds avbild har vi estetiska förmågor som djuren saknar och när vi börjar göra med naturen som vi borde så bevaras skönhet i naturen. Och vi får njuta av skapelsens fullhet!

Aammiq-after-naylor
Denna bild visar samma Aammiqs våtmarker fotade från samma plats ett antal år senare, efter att den kristna miljövårdsorganisationen A Rocha(=klippan på spanska) bedrivit arbete i samverkan med lokalsamhället för att upprätta och bringa helande till området. Läs gärna mer här

Humanister har grund för att undvika avskogning bara för att kunna andas i städerna. Gott så. Men det är ändå ett slags uttryck för egoism. Som producerar fulhet. En kristen däremot kan se på ett träd och ha känslor för det tack vare det verkliga värdet det har som Guds skapelse.

Detta är verklig skönhet. Livet börjar andas. Världen börjas andas som aldrig förr. Vi kan bry oss om djur, träd, till och maskindelen i universum- var sak på sin nivå- för att vi vet att de är våra medskapelser, med ursprung i samme Gud.

I princip hela detta inlägg är en nära på direktöversättning och sammanfattning av vad Francis Schaeffer skrivit i "Pollution and the death of man".