Sätt stopp för girighet och skyndsamhet, kyrka! (Schaeffer 5/5)


Skrivet av
Jacob Schönning

”Älska människor och använd saker, för det omvända fungerar aldrig.” sägs i filmen ”Minimalism”. Jag fastnade för det. Och jag tror Francis Schaeffer också skulle instämt. Kanske poängterat: ”använd saker på rätt sätt.”

Vi står alltid inför två val när vi vill behandla naturen riktigt. Det ena är ekonomiskt. Det kostar mer (i alla fall i början) att plantera träd kring skolor för markens och barnens skull. Eller att bygga vägar runt känsliga nyckelbiotoper istället för igenom. Det andra är tidsmässigt. Det hållbara tar tid- vilket vi ser tydligt med resande. Flyg brädar tåg även inrikes för att vi vill spara någon timme. Men till vilket pris för miljön?

Dessa två faktorer med respektive synder leder till miljöförstörelsen: pengar och tid, girighet och skyndsamhet.

Som kristenhet måste vi förvägra människor rätten att plundra och förorena mark, luft och vatten. Vi bör insistera på att man får acceptera mindre (eller ingen) vinst av att exploatera naturen. Här drar Schaeffer paralleller till vår strävan - som visserligen med #metoo visade sig ofta varit väldigt misslyckad - att förvägra män ’rätten’ till kvinnors kroppar.

Det är tydligt att många män behandlar tjejer, kvinnor, hustrur som leksaker. Bara till för männens njutning. I en sådan relation bleknar kärleken och går förlorad och bägges mänsklighet tynar bort. Istället måste män sätta medvetna gränser för sin njutning för att behandla sin hustru värdigt (och givetvis vice versa).

För behandlar vi andra människor som maskiner så gör vi oss själva till maskiner. Vi är ju inte mer än de är. Det mänskliga undret börjar försvinna. Och om vi behandlar naturen som om den är utan värde tycks vårt egna värde blekna. Allt blir tomhet. Vi måste lära oss att säga ”stopp!” eftersom girighet förstör naturen. Och för att det finns tid att ta sin tid...

Pollution-and-death-of-man-1


Efter Schaeffers död gav hans vän och medarbetare Udo Middelmann sina kommentarer i en uppdaterad utgåva av Pollution and the Death of man. Han beskrev Schaeffers liv som ett där teori och praktik gick hand i hand. Ofta spenderade han tid i naturen, levde och reste enkelt. Mitt i djupa filosofiska diskussioner under vandringsturer böjde sig Schaeffer ner och plockade upp skräp och tog det till nästa sopkorg. Han levde med Bibeln och i ständig bön och reflektion.

Utöver detta arbetade han med människor. Han ville bygga upp dem i tron och behandlade varje person varsamt som en tilltufsad blomma. Ett av hans stora orosmoln var att vi i vår strävan efter bevaring av naturen eller en opersonlig "mänsklighet" skulle påtvinga så hårda räddningsprogram att dagens levande individer skulle nekas värde och behov. Den omvändelse han kallade oss till- från vår behandling av naturen- innebar inte ett offer av mänskligt liv. Han såg det hotet i materialism och naturalism.

Denna omvändelse för honom innebar inte, menade Middelmann, att underkasta sig naturens eller samhällets diktat, utan att avsiktligt erkänna Guds sanning och vägar. Att återvända till erkännande av att vara en skapelse inför Skaparen. Att bli Guds barn, inte naturens.

Schaeffers avslutning sammanfattar väl:
"Det är inte bara rätt och riktigt att behandla personer som de bör behandlas för att de är Guds skapelser. Det ger också goda resultat, för vår egen mänsklighet börjar blomma ut! På samma sätt krävs något fast universellt för att ge värde och mening åt naturen. OCH åt människan. Detta fasta har vi. Gud är här!"


Det här var sista delen av serien om skapelsen utifrån Francis Schaeffer och Udo Middelmanns "Pollution and the death of man". Här hittar du del 1, del 2, del 3 och del 4. Mycket läsvärd bok, som tyvärr inte finns på svenska. Men jag hoppas ha förmedlat guldkornen här.